Konstformen
Flamencopalos för nybörjare
Cante, baile och toque, vad en palo är, och hur man känner igen en soleá, en seguiriyas och en bulerías när cuadron framför dem.
Boka din flamencokväll ↗Tre konster i en
UNESCO beskriver flamenco som en kombination av cante, sången, baile, dansen, och toque, gitarrspelet. De tillägger att kastanjetter, handklappningar och fotstampningar också används. Flamenco utvecklades i Andalusien i södra Spanien, med rötter i Murcia och Extremadura, och den gitano, eller romska, gemenskapen har spelat en väsentlig roll i dess utveckling. Att känna till de tre delarna hjälper dig att bestämma vart du ska titta under en föreställning: på sångaren, dansaren eller gitarren.
Hur sången fungerar
UNESCO säger att cante sjungs av män och kvinnor, vanligtvis sittande, utan bakgrundssångare. Texterna är korta och enkla och uttrycker en lång rad känslor. Dansen beskrivs som en form av passion och uppvaktning, där manliga dansare använder fötterna tyngre och kvinnliga dansares rörelser är mjukare och mer sensuella, även om varje artist har sin egen teknik. Gitarren började som ackompanjemang och har för länge sedan vuxit bortom den rollen, så den kan bära ett eget parti.
Vad en palo är
En palo är en flamencoform. Wikipedia beskriver det som ett populärt, ibland inkonsekvent sätt att klassificera sånger, identifierade genom rytm, modus, motiv, versens typ och ursprung. Vissa palos har en metrisk rytmcykel som kallas compás, medan andra, som granaínas och malagueñas, sjungs i fri rytm. Soleá-familjen använder 12-taktscykler. Över femtio palos listas, så ingen enskild kväll täcker alla, och en cuadro väljer en handfull.
Soleá
Soleán uppstod troligen bland Gitano-gemenskaperna i Cádiz eller Sevilla, och dess ursprung är okänt. Wikipedia säger att texterna i allmänhet är allvarliga, med en högtidlig karaktär, och ofta bär en intim smärta. Dess guldålder var det sista kvartalet av 1800-talet. Compás har 12 taktslag som kombinerar tredelade och tvådelade grupperingar. Vissa kallar den palosens moder, men artikeln säger att det inte är helt korrekt, eftersom seguiriyas är äldre.
Seguiriyas
Seguiriyas tillhör cante jondo, den djupa sången, och anses vara av rent Gitano-ursprung. Den är högtidlig och intensivt uttrycksfull, och en källa beskriver den som det mest tragiska och känslosamma uttrycket inom flamenco. Texterna handlar ofta om fängelse, död, kärlek och religiösa idéer. Rytmen är en 12-takts compás, men den räknas ofta i fem taktslag, och sångare och dansare varierar tempot för dramatisk effekt. Det är en av de svåraste stilarna för en gitarrist att ackompanjera.
Bulerías
Bulerías utvecklades bland Calé-romerna i Jerez under 1800-talet som ett snabbt, upprymt avslut på soleares. Den är bland de mest dramatiska formerna och avslutar ofta en flamencotillställning. Det är en snabb 12-taktscykel som kan höras som en takt på sex följd av en takt på tre, och dansare räknar den vanligtvis i sex. Fotarbetet är intrikat och den ger störst utrymme för improvisation, vilket är varför det sista numret ofta känns lösast.
Att lyssna i rummet
I ett litet rum hör du compás innan du förstår den. Titta på klapparna och gitarren för pulsen, följ sedan hur dansaren svarar på den. Madrids turistsajt listar flera palos i repertoaren på Torres Bermejas, och arrangören säger att programmet ändras under säsongen. Vilka palos du än hör, lägg märke till kontrasten: långsamma och högtidliga nummer sitter sida vid sida med snabba, lekfulla, och kontrasten är en del av kvällens upplägg.
Källor